Efter två spännande dagar sitter jag här och försöker smälta alla intryck.
Det är inte bara att packa en väska och åka iväg, utan det är så många saker man måste tänka på.

Vi ska bo hos olika familjer i olika grupper, och i min grupp är vi 5 stycken lärare och 2 tolkar. Vi kommer knappt att ha kontakt med de övriga svenskarna under denna tid, utan bara koncentrera oss på de familjer vi ska bo på, samt vårt uppdrag som kommer att falla på plats när vi väl är där.

Det känns lite som Robinson faktiskt. Jag ska liksom placeras ut mitt ute på landsbygden tillsammans med andra som jag knappt vet vad de heter. Sen ska vi leva tillsammans dygnet runt under primitiva förhållanden. Men det är ju så långt ifrån trygghetsnarkomanen Johanna man kan komma, så det blir verkligen en utmaning och något som jag faktiskt längtar efter. För jag är så trött på att jämt vara beroende av kontroll och trygghet att jag storknar. Men jag kan oxå säga att jag gör framsteg, bara en sån sak att jag glatt följde med mannen ut på krogen igår och umgicks med hans kollegor. Något jag skulle ha kräkts av nervositet över för bara något år sedan. Jag utvecklas ständigt, och det är en härlig känsla.