Nu. Nu har jag brutit ihop. Jag har hållt mig länge. Men nu måste mirakel till om jag ska fixa de sista veckorna.

Jag vet inte hur jag ska orka torka alla mina tårar. Det bara kryper i hela kroppen, jag fryser, får ångestattacker.. Sover, det gör jag inte heller. Ligger vaken halva nätterna och det bara maler i huvudet. Än hit än dit.

Idag har jag tagit ett steg, förhoppningsvis, framåt. Har just mailat rektorn och försökt berätta hur jag mår. Vet inte om det är rätt eller inte att göra så, men något måste jag göra. Jag kan inte ha det så här längre. Det är vansinnigt hur man har blivit behandlad det här läsåret. Det är som att man inte är värd mer än dynga.

Jag har aktiverat mig dygnet runt sedan 9 september 2008, hållt igång hela tiden - allt för att inte sitta och tänka och fundera. Men nu går det inte längre. Jag kan inte hålla fasaden uppe längre. Fasaden är raserad, och jag är som en skurmopp som ligger i en hög, blöt och infekterad.