Jag har en tendens att rätt ofta spela apa. På senare tid har jag spelat väldigt mycket apa, eftersom jag inte orkat vara vuxen och ordentlig hemma. Detta har gjort att Micke har varit rätt less på mig emellanåt, eftersom tv-kontroller försvinner och utvecklingsstörda-Johanna får utbrott i bilen när hon bara sitter och dregglar och skriker åt folk som de åker förbi.

Jag har efter varje ap-scen försvarat mig med att "jag är ju bara 24 år, när jag fyller 25 så ska jag skärpa mig!"

Nu är det så här. Om 1½ dag fyller jag 25, och jag känner att jag fortfarande har behov av att apa mig. Jag kommer alltså inte att växa upp fram till lördag, och detta ger mig smått ågrän. Hur ska jag ta mig ur detta löfte om att bli vuxen?

Antingen måste jag böna och be för Micke, att jag trots ett kvarts sekel fortfarande måste få apa mig, eller så måste jag ta mig i kragen. Men känner jag mig själv, så kommer jag inte lyckas att ta mig i kragen, eftersom jag antar att det här ap-draget ligger i min natur.

Det blir nog så, att Micke får välja om han älskar mig eller inte! Och om han älskar mig, så måste han relativit snart bli varse om att jag ibland plockar fram schimpans-kostymen och kastar mig ner i soffan med ap-skrik och svår grovmotorik!

Så jag ber dig, B Mikael L, älska mig för den jag är! I grund och botten är vi ändå alla apor!